När Stig Dagerman efterkrigshösten 1946 går in på en skoltoalett i Hamburg så upptäcker han att det bor en familj där. Mamma. Pappa. Tre barn.
Pappan lever på att sälja prydnadssaker som han tillverkar av järntråd han hittar i ruinerna. Han säger till Stig Dagerman att han kan se sig omkring eftersom det är ovanligt fint för att vara en toalett. Stig Dagerman frågar: ”Är det någon som bott här innan du och din familj flyttade in på toaletten?” Pappan svarar: ”Javisst. Men den mannen gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far, sin hustru och sin dotter i lungsot i skoltoaletten.”
Vad gör man när man får höra det? Hur lyder nästa fråga? Till den andre, till sig själv? Stig Dagerman hade debuterat med romanen ”Ormen” 1945. Hösten 1946 skickas han ut av Expressen för att skriva reportage om Tyskland nu när det äntligen är fred. Men landet kontrolleras av ockupationsmakterna och den som vill teckna en enkel hoppfull bild av landet gör det alldeles för enkelt för sig.
Stig Dagerman är gift med tyskfödda Annemarie Götze och har två barn med henne. Han är bara 23 år men han har skrivit i syndikalistiska tidningar i några år och alltmer lärt sig konsten att skriva journalistik med hjälp av skönlitterära metoder. Han vill verkligen veta vad det är som sker i ett ruinerat ruinland och tar under två månader tåget till ett tiotal tyska städer. Överallt får han frågan: ”Visst är det värre här än i andra tyska städer?” Vad ska han svara? Att han sett värre, vilket han har? Att allt luktar fränt och bittert av slocknade bränder i den våta höstskymningen?
”…det är ett krig som inte lämnar en i fred.”
Stig Dagerman vågar fråga när han inte förstår och når många fördjupande dimensioner i och med att han visar att det inte finns en enda sanning. Det blir till slut 13 reportage och redan när de 1947 kommer ut i bokform anses de vara klassiska. För Dagerman skildrar Tyskland så att man aldrig glömmer att det är ett krig som inte lämnar en i fred. Vad gör hunger och förtvivlan med ens moral?
Sömlöst blandar han den mer uttalat politiska situationen med det mest vardagliga och visar att ”när alla andra tröster är förbrukade måste man finna på en ny sorts tröst”, ja att ”själva bedrövelsen har blivit en tröst”.
Nyss kom det ytterligare en översättning till tyska av boken, jag tror att det är den tredje. Tyskarna är världsmästare på att göra upp med kriget och frossa i frågor som skuld, och tröst, och hopp. Stig Dagerman hjälper dem – och alla, var vi än befinner oss – att känna och se och förnimma och minnas och förstå och förtvivla och inse hur det är att bo i den där toaletten i Hamburg och möta pappan som är glad över att familjen trots allt har fått ett hem.
Just när Dagerman berättat det tar han oss till en kyrkogård som är sönderbombad. Hur många gånger kan man dö? Stig Dagerman lär oss att alla förr eller senare tvingas skapa sin egen andaktsstund.
Stig Hansén, författare och dramatiker, aktuell med en dramatisering av Stig Dagermans ”Tysk höst”, Sverigepremiär den 16 september på Uppsala stadsteater.
I år är det 100 år sedan Stig Dagerman föddes. Hösten 1946 reste han till Tyskland för att skildra andra världskrigets brutala efterverkningar. Reportagen samlades i boken Tysk höst, en klassiker som nu för första gången sätts upp på scen i Sverige. Passa på att läsa boken och se föreställningen – varför inte tillsammans med en bokcirkel? Den 27 september bjuder Region Uppsala in till en läsarträff med Stig Hansén. För mer information och för att boka kostnadsfri biljett, läs mer här.