Civilkurage, empati och tillit

Martin Rosengardten och Jonas Bernander

En spetsad köttfärspaj. En vindlande bilfärd som slutar i diket. Och ett ödehus. I september är urpremiären av föreställningen »Det händer inte här«. Teaterbloggen träffade regissör Martin Rosengardten och Uppsala stadsteaters dramaturg Jonas Bernander för ett samtal om civilkurage, empati och tillit.


Dramatikern Kristian Hallberg skickade ett förslag på en ny pjäs till Uppsala stadsteater. En berättelse om Uppsalakidnappningen... en berättelse om oss alla.

Jonas: I första akten möter vi karaktärer som planerar en kidnappning, och i andra akten möter vi de som står vid sidan om, som råkar befinna sig där. Som försöker förstå och berätta vad som hänt.

Martin: Manus är skrivet så att pausen ska hamna precis innan det avgörande ögonblicket som hela berättelsen hänger på – kidnappningen. Skådespelarna är också betraktare till historien på scen, precis som publiken – så som vi alla är när något händer i närheten av oss på gatan, i ett köpcenter eller i grannbyn.

Plötsligt händer det något, och vi hinner inte uppfatta hur det blev så. Plötsligt är hela kidnappningsplanen klar. Hur kunde det ens hända?

Jonas: Ja, det fastslås aldrig när beslutet om att genomföra en kidnappning fattas, och inte heller vems beslut det är.

Scenrepetition med Crister Olsson, Martin Rosengardten och Marta Andersson-Larson

Repetitionsbild, »Det händer inte här«. Crister Olsson, Martin Rosengardten och Marta Andersson-Larson.

Martin: När vi jobbar med pjäsen så kommer lätt tankar om hur detta alls kan hända. Det ligger ändå förhållandevis nära i tiden, vi befinner oss i staden där det hände, och människorna som var med om det är verkliga. Det finns också mycket material att ta in, i form av artiklar, bilder, dokumentärer, intervjuer, förhör och domstolsbeslut – mycket detaljer.

Men det är omöjligt att ta in allt. Martin beskriver att det skulle var som en jakt på att försöka förstå, något som han inte tror går att helt göra.

Martin: Det konstnärliga arbetet består till stor del av att det inte finns ett facit. Min förhoppning är att de som minns kidnappningen istället ska kunna säga att föreställningen påminner om en händelse som de känner till. Vi lägger till och drar ifrån, och det finns detaljer som inte stämmer med hur verkligheten var. Vi lånar delar av historien för att nå något allmänmänskligt men vi påstår inte att vi sitter på någon sanning. I vårt arbete, som regissör och för ensemblen, är uppgiften att undersöka vad berättelsen har för kopplingar till oss själva.

Föreställningen handlar om oss som befinner oss runt omkring. Vi som också finns här när det ofattbara händer. I andra akten gestaltar skådespelarna en lång rad personer som inte ingriper fastän de kanske hade kunnat göra det. Som bortförklarar det de ser i tron att de inte ska lägga sig i, inte har med det här att göra. Som tänker: Det blir nog bra. Eller människor som inte ens ser att det sker något helt annat framför ögonen än vad de först tror.

Jonas: Personnamnen är strukna och karaktärerna kallas ”psykologstudenten”, ”vägarbetaren” eller ”föräldern” just för att lyfta historien till personer och händelser som vi alla kan relatera till.

Det händer inte här krokar också i ett berättargrepp som är populärt just nu, true crime, men pjäsen drivs inte nödvändigtvis av ett rättvisepatos.

Martin: Den löpsedelshysteri som existerar i vårt samhälle grundar sig till viss del på hur vi som människor lockas att läsa om det som är sensationellt.

Martin: Karaktärerna i pjäsen pratar hela tiden om andra saker. Men det är också djupt mänskligt att göra just så, kanske som allra mest när det bränner till.

Jonas: Samhället bygger samtidigt på att vi ska ha tillit till varandra. Det är en stor fråga också i pjäsen. Helt otvetydigt har ett grovt brott begåtts, och det hade kunnat gå mycket värre.

Skam eller rädsla kan vara en del av det. Men att inte vilja se att något ondskefullt händer är också mänskligt. I förra veckan ingick ett samtal om empati och empatistörningar som en del av repetitionerna.

Martin: Det kan vara empatiskt att tänka: ”Jag bryr mig om de här människorna, så därför vill jag inte lägga mig i”.  Men det kan förstås leda till något som inte alls är bra. Jag tror alla kan känna igen sig i situationer där man låtit bli att ingripa. I en mobbingsituation eller i situationer där frågor hänger i luften men aldrig ställs rakt ut.

Men jag menar, tack och lov för det! Det hade varit hemskt, om vi gick omkring och trodde det värsta.


Det händer inte här

Berättelsen om Uppsalakidnappningen
>>Urpremiär 18 september

Acceptera Cookies

Genom att trycka "Jag accepterar" godkänner du att Uppsala stadsteater använder cookies. Vi använder cookies bland annat för att vår webbplats ska fungera på ett bra sätt för dig samt att spåra trafikkällor.

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close