Den största frågan: »Pallar ni att lyssna?«

I Sanna mina ord (urpremiär 13/1) möter vi några ungdomars tuffa berättelser. Områdeschef Fatima Alassaad och behandlingschef Bo Buhrman berättar om det dokumentära teaterprojektet som genomförs i samarbete mellan Humana, Uppsala stadsteater och ett konstnärligt team med Affe Ashkar och Patrik Patwa Baghdaserians.

Behandlingschef Bo Buhrman och områdeschef Fatima Alassaad

Behandlingschef Bo Buhrman och områdeschef Fatima Alassaad. Foto: Emanuel Hendal

Vad är den stora styrkan med projektet utifrån hur ni ser på det?

Fatima Alassaad: Vi har sett nya styrkor för varje projekt, det var från början mest en fritidssysselsättning för våra ungdomar, idag är syftet betydligt bredare.

Vi har alltid vetat att det finns många berättelser bland våra unga. Berättelser som vi ville dela på ett konstruktivt sätt, men att det skulle bli så här stort, det visste vi inte när vi började för fyra år sedan.

Bo Buhrman: Ja, och en bra fritidssysselsättning är viktig. Livstillfredsställelsen ökar. Men vi har också sett att »exponeringskomponenten«, det vill säga förmågan att berätta om svåra saker, förbättras under projektet. Och vi har sett att ungdomarna lär sig mycket av gemenskapen som teaterprojektet ger, som några exempel.

Fatima: Allmänt så är det ofta oerhört bra att utmanas på sätt som kan likna andra situationer i livet. En tjej som deltog under det första året var osäker på om hon skulle våga delta och berätta sin historia. Men några månader senare stod hon där och ägde scenen. Hon sa själv: klarar jag av detta så kan jag klara vad som helst i livet! Så enkelt är det inte, men det ligger något i det.

Bo: Det är helt naturligt att få ett ångestpåslag när man ska berätta något för första gången. Men att sätta upp ett överordnat mål och fullfölja det… det som teaterprocessen har gett ungdomarna erfarenheter av, är att känna sig starkare för varje gång. Inledningsvis var jag tveksam om det var rätt forum att öva på detta, men nu känner jag en stolthet över projektet. Projektet ger möjligheter som jag vet ganska säkert bär med sig bra erfarenheter.

Fatima: Vi har diskuterat fram och tillbaka hur vi genomför varje del för att ansträngningen inte ska bli för stor… exempelvis genom att ge en intensifierad terapi. Vi har alltid med personal bakom scenen och bredvid scenen, såväl som att vi möter upp ungdomarna både före och efter varje repetition och scenframträdande. Vi finns också med i publiken. Varje repetition medför en avvägning. Klarar den här ungdomen av det här? Hur ser det ut i livet för övrigt? Och vilka insatser behöver vi sätta in?

Samtidigt som vi inte vill censurera. Men det görs alltid en avvägning. Är det här en text som håller hela livet? Ungdomarnas poäng med projektet är viktig: Vi är som ni!

Om vi inte låter de berätta, vilka signaler sänder vi ut då? Det är inga konstigheter som våra ungdomar varit med om. Det är inte jättemärkligt att de hamnat hos oss. Alla kan känna igen sig på något sätt.

Bo: Precis, det är inga ovanliga berättelser. Även om det många gånger är svåra saker. Men det är viktiga frågor.

Skulle ni säga att dessa frågor har tillfört arbetet med ungdomarna något särskilt?

Fatima: Absolut! I förra projektet var det en ungdom som hittade det som var knutpunkten i sin berättelse. Och hon tog med sin text ifrån teaterprojektet till sin terapeut. Sedan stod hon på scenen, stolt och rakryggad, och berättade. Det som varit svårt, var inte svårt längre. Hon hade gjort upp med det.

Bo: Vi har också fått mer rutin och erfarenhet av arbetet. Mer förberedelse, och vi vet mer om hur vi ska motivera och peppa ungdomarna under projektet.

Fatima: Mest nervösa har vi i personalen varit. Ungdomarna är så coola. Och sedan har vi Affe Ashkar, han är mest cool av oss alla. Superlugn och tycker att ungdomarna är världsbäst.

Han är en förebild för dem. Han ger ett stort mått av tillförlit, styrka och kärlek, han lyssnar utan att värdera eller döma!

Har man haft en stämpel på sig att vara ett problembarn, som ungdomarna säger själva… gjort destruktiva saker, rört sig i destruktiva miljöer och varit destruktiva mot sig själva. Då ger det här ungdomarna en ny bild av sig själva. Ok, jag är inte bara den där som skadar mig själv. Som utsätter mig själv för fara och som folk tycker är ett problem och är jobbig. Jag kan bidra med något. Vara någon som någon vill lyssna på. Kanske någons förebild.

Det blir helt enormt. Det är något helt nytt. De upptäcker: jag är det här också.

Hur fungerar det då för dessa unga att vara med om det som i teatervärlden ibland kallas för post performance depression?

Fatima: Vi förstod att det skulle bli tomt för ungdomarna. Men nej, inte att det skulle bli så tomt. Ett jättetomrum.

På vilka sätt fångar ni upp det?

Fatima: I höstas så startade vi med ett infomöte med ungdomarna, då vi pratade om de här grejerna.  Att det blir tomt efteråt. Att det är något som sker under en begränsad tid. En sådan information gjorde vi inte det första projektåret, för då visste vi inte riktigt vad det skulle bli av projektet, eller om det skulle bli föreställningar. Då såg vi det mer som en fritidsupplevelse där vi jobbade med dem i deras process under vägens gång. Sen blev det flera föreställningar och stående ovationer.

Många grejer som är tuffa i det här projektet är sådant som hör livet till och som också blir som en process att träna; någonting som man kommer att stöta på i livet igen. Det kan vara tufft men det är inte farligt och det är saker som alla kan känna: ångest, en spänning inför någonting, att hålla ett föredrag eller ett möte. Så varför censurer i onödan?

På den allra första premiären i det första projektåret undrade vi ifrån Humanas håll om vi skulle bryta föreställningen, men sen insåg vi själva: Nej det är ingen fara. Inget farligt händer. Ungdomarna blir tryggare för varje gång.

Både teatern och Humana har varit försiktiga i hur vi tagit mediakontakter för projektet för att stötta ungdomarnas integritet. Berätta hur era tankar går kring det?

Fatima: Det som är viktigt är att medierna inte recenserar ungdomarna. Men om media vill förmedla ordet vidare, så är de jätteviktiga: normalisera de här ungdomarnas berättelser.

Bo: Jag tror att man behöver uppleva och se föreställningen för att förstå effekten, men den skepticismen jag kände i början av projektet är nog inte ovanlig att känna. Nu ser vi effekter på flera variabler i ungdomarnas utveckling och kan utvärdera arbetet närmare.

Fatima: En farhåga var faktiskt om vi skulle kunna nå ut med budskapet. Skulle det gå, kommer de förstå? Men publiken har varit ett kvitto. Publiken beskriver ungdomarna som starka och modiga. Inte stackars dem, inte fy vad hemskt. Utan starka ungdomar.

Är det något som förvånat er med betydelsen av projektet?

Fatima: Ja, för några ungdomar har även vi undrat om det kommer att gå. Men så har det gått bra. Där har dem överraskat varje gång.

Bo: Teaterprojektledarna Affe och Patwa har varit enormt viktiga. De har verkligen stärkt ungdomarna och hjälpt de att genomföra även när det har varit starkt och mycket känslor. Jättestarkt att se.

Projektets grundpelare

  • Ett starkt samarbete mellan oss parter: Humana, Uppsala stadsteater och Affe Ashkar och Patrik Patwa Baghdaserians.
  • Att ungdomarna är välkomnade till teatern som vilka unga som helst och deltar i teaterprojektet som vilka skådespelare som helst.
  • Stöttning och peppning från alla sidor. Ungdomarna pushas inte att delta och får ett stöd hela vägen. Teaterprojektet är en aktiv nyckel i ungdomarnas utveckling, men är också ett projekt som kräver ett riktat arbete.
  • Gemenskapen i gruppen. Ungdomarna enas i de tuffa berättelserna och de har roligt tillsammans, samtidigt som de visar en stor respekt inför varandras olikheter.

Utdrag ur en intervju med Fatima Alassaad, områdeschef på Humana, om dokumentärteaterprojektet mellan Uppsala stadsteater, Humana, Affe Ashkar och Patwa Baghdaserians.