En ny pjäs i Göthes universum

En kvinna sitter i en fotölj

Carolina Frände regisserar "Rann heter egentligen något annat" och berättar att hon inte velat stryka ett enda ord i manus – något som är ovanligt för nyskriven dramatik. Foto: Maria Lilja

Staffan Göthes senaste pjäs ”Rann heter egentligen något annat” är ett specialskrivet drama för Uppsala stadsteater. En historia om bedrägeri, sanning och lögn som rör sig i det universum som Staffan Göthe ofta återkommer till – en landsbygdsvärld i nedmontering och människor som lever i utkanten av den. Att arbeta med Staffan Göthes text kräver att tempot dras ner och att varje replik och situation tas tillvara på, berättar Carolina Frände som regisserar ”Rann heter egentligen något annat”.


Staffan Göthe har under sina 76 år skrivit en lång rad pjäser. Mest kända för den breda publiken är kanske En uppstoppad hund, La strada del Amore och Boogie-Woogie. I dem alla har han även lyckats sätta tonen för den melankoliska värld som han ofta återkommer till i sin dramatik – ett folkhem i nedmontering och människor som tampas med sin verklighet.

Carolina Frände tycker att även Rann heter egentligen något annat tar plats i Göthes typiska universum:

– I vissa av Staffan Göthes pjäser är platserna igenkännbara. Men det finns även platser som inte är exakt angivna utan skulle kunna vara trakter i många delar av det ickeurbana Sverige. Vi har diskuterat var ”Liggis”, där dramat i Rann heter egentligen något annat utspelar sig, egentligen ligger. Någon är säker på Norrbotten, medan jag tänker mer på Småland. Men det spelar ingen roll, det här skulle kunna vara vilken plats som helst där folkhemmet monterats ned. Där byggnader förfaller och sammanhang upphört att vara det de var och där man slutat göra det man gjorde. Där traditioner gått förlorade. Stämningen är melankolisk men med något drastiskt komik, nästan galghumoristiskt i sig.

Hon beskriver hur texten kastar sig mellan amerikansk realism, helan-och-halvan-komik, socialrealism och en glimt av Lars Norén för att i ögonblicket efter likna en husmorsfilm från 50-talet. Att balansera botten och ytan i texten har varit en utmaning:

– Staffan är otroligt skicklig språkligt på flera sätt, särskilt på ett vis som man kanske inte tänker på när man först läser hans texter, men som blir oerhört tydligt när man börjar repetera. Det finns en tanke med varje tankstreck, kommatecken och citationstecken. Även ordföljden är noggrant genomtänkt. Det är sådan detaljomsorg. Det är ovanligt med nyskriven dramatik att man som regissör inte vill stryka något, men så är det här. Texten innehåller precis det den ska, den är tillräckligt rik för att situationerna ska bli skarpa, samtidigt som den aktar sig för att ställa sig i vägen för själva teatern, spelet.

Carolina Frände
Det finns en massa spelutrymme mellan och i varje replik. Staffan skriver teater, och texten, replikerna, det skådespelarna säger är bara en del av berättelsen.

Att Staffan Göthe själv är skådespelare, och har byggt in mycket av skådespeleriet i texten, märks tydligt menar Carolina Frände. Exempelvis kräver även en kort scenanvisning som ”de dyker upp oigenkännliga” och ”hon kastar ut henne” att bli tolkad och gestaltad. Vad betyder det att någon är oigenkännlig?

– Det finns något förrädiskt i enkelheten, som skulle kunna vara lätt att gå förbi. Texten signalerar på ett vis att den vill att skådespelarna ska prata fort. Men det gäller att inte låta sig luras. Nu pratar vi istället om att vi ”arbetar med handbromsen i”. För att verkligen ta vara på varje situation och vad den innehåller måste vi slå av på tempot i texten. Det finns en massa spelutrymme mellan och i varje replik. Staffan skriver teater, och texten, replikerna, det skådespelarna säger är bara en del av berättelsen. Teatern är större än text. Och det är fantastiskt när en dramatiker är så tydlig med att berättelsen verkligen ska gestaltas på alla de uttryck som finns i teatern.

Skådespelaren Sven Björklund sitter omringad av väggar med små lådor som sticker ut.

Sven Björklund som Rann. Foto: Klara G

Staffan Göthe fick inspiration till Rann heter egentligen något annat när han själv utsattes för ett bedrägeriförsök via mail där en ”vän” fastnat i Ryssland och behövde pengar för att komma hem.

I Rann heter egentligen något annat finns en subtil kritik mot vad det är som driver människor i livet, vad ett nyliberalt framgångssamhälle, där alla ska hänga på och ha samma möjligheter, gör med oss människor. Vad händer om man inte lyckas? Om man inte kan eller har förmågan?

Pjäsens karaktärer har alla egna strategier för att hantera vardagen. Människorna tampas med verkligheten på ett eller annat vis – här dras den kampen till och med så långt att de förhandlar med vad de heter, vilka de är och var de kommer ifrån. Lögn eller sanning spelar ingen större roll.

– Pjäsen har en mörk botten, en undergångsstämning som ligger och mullrar och är ständigt närvarande – som om något håller på att gå sönder eller gå förlorat. Det är något som skaver. Pjäsen handlar mycket om vad som är sant, genuint, om det finns några ”eviga värden”. Och om hur sådana uppfattningar inte verkar ha någon betydelse längre i vår samtid. Som jag ser det är konturerna både skarpare och mer drastiska i den här pjäsen, än i hans tidigare.

En intressant detalj är hur Staffan Göthe i pjäsen skrivit in olika väder, så som en ordentlig snöstorm, ett rejält oväder med regn och hagel och en jättevarm sommarsituation. Förändringar i klimatet som vi även blivit varse i sommar.

– Det säger något om tiden, att allt blir mer extremt och att inget är balanserat. Det gör något med oss när det blir över 30 grader i flera veckor eller slagregn och snöyra. I pjäsen är situationerna ofta sådana att människors liv och existens är hotade. Inte bara vädret utan även ekonomin och kommunen griper in i människors liv och förändrar förutsättningarna för dem.

Rann heter egentligen något annat är första gången som Carolina Frände regisserar någon av Staffan Göthes pjäser.

­– Jag har sett Staffan på scen, som skådespelare, läst många av hans tidigare pjäser och som registudent på 90-talet var jag på seminarier han höll i, men det här är första gången jag kliver in i hans värld som regissör, vilket är väldigt lustfyllt. Staffans spetsfundiga skicklighet både som konstnär och hantverkare utmanar och sporrar mig som regissör. Jag hoppas att det blir fler uppsättningar av den här pjäsen. Det vore väldigt intressant att se vilka val och tolkningar andra regissörer och skådespelare skulle göra!

Rann heter egentligen något annat har urpremiär 18 september.

Rann heter egentligen något annat

Ett taffligt bedrägeri
>>Premiär 18 september

Acceptera Cookies

Genom att trycka "Jag accepterar" godkänner du att Uppsala stadsteater använder cookies. Vi använder cookies bland annat för att vår webbplats ska fungera på ett bra sätt för dig samt att spåra trafikkällor.

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close