Jämlikhet, frihet. Teater som drabbar.

Maria Löfgren

Hon önskar att en publik i alla åldrar ska se »Pennskaftet« på teatern i höst. Att vi alla får veta mer om de som gick före oss, de som kämpade för våra röster i rösträttsarbetet. Att vi ska se hur långt vi kommit under de senaste 100 åren men också hur vår längtan efter frihet och jämlikhet fortsätter. I en ny serie på Teaterbloggen möter vi några av de regissörer som arbetar på teatern under året 2019/2020. Här får vi möta Maria Löfgren...


En serie om drivkrafter och inspiration skapad för Teaterbloggen. Regissörer som arbetar med kommande föreställningar på Uppsala stadsteater berättar vad som inspirerar och driver dem i arbetet med teater, och vad som en gång i tiden sparkade igång deras intresse.


Tre frågor till... Maria Löfgren

Vad var ditt allra första möte med teater? 

Min mamma tog med mig till Vår teater, en teaterleksträff för barn när jag var kanske fem år. Jag växte upp i Högsbo i Göteborg i början av 70-talet och det här låg i en lokal på det nybyggda torget. Jag minns fortfarande den magiska känslan av att få leka att jag var en köttbulle. Eller en mandarin som skulle dela sig i klyftor. Låter ju lite märkligt nu när jag tänker på det, men för mig var det magi. Från nybyggt torg och femåring i träskor till köttbulle i stekpannan på mindre än fem minuter. Fantasimagi.

Sen tog min arbetar-pappa tidigt med mig till vuxenteater och vuxenfilm. Han hade nog en känsla av att jag skulle »kulturbildas«. Att som 6-åring se hur vuxna i En Midsommarnatssdröm, kunde leka att de var kära i en åsna eller att se West Side Story på film och se hur det gestaltades klass-orättvisor med musik och koreografi var större än livet självt. En möjlighet att sätta in mig själv i ett större perspektiv av världen. Det är det som är teaterkraften för mig. Magin, att med fantasins hjälp kunna ta med mig själv och en publik till nya världar.

Har det förändrats och hur har det formats över åren som gått?

Jag känner nog fortfarande samma pirriga förväntan, som jag gjorde som barn,  det vill säga varje gång jag går in i en teatersalong och ska få ta del av något som människor har jobbat fram, och som är en upplevelse de vill ge mig. Jag liksom gnuggar händerna och känner en glittrig förväntan. Varje gång. Nu går ridån upp. Nu börjar det. Var ska jag hamna? Oavsett att teatern nu är mitt yrke och att jag arbetat som yrkesverksam regissör i snart 20 år.

Det som förändrats är att jag skaffat mig erfarenheter av vad det är att arbeta som regissör och kvinna i vårt svenska teaterlandskap. Jag arbetade tidigt på stora scener och det var fortfarande ovanligt för bara 10 år sedan. När jag regisserade »Jösses Flickor – Återkomsten« på Stockholms stadsteaters Stora scen för lite mer än 15 år sedan så vara jag med mina 30 år den yngsta kvinnliga regissören som arbetat på Stockholms stadsteaters Stora scen. Det sätter perspektiv på min tillvaro ibland. Vilka motstånd jag mött och varför. Var vi var för bara 100 år sedan. Vilka barriärer vi fortfarande går över för första gången. I möten. Vid kaffeautomaten. Vid köksbordet.

Men lusten till teatermagin, den är för mig som när jag var liten.

Vad är viktigt för ditt engagemang och arbete med teater?

En av mina drivkrafter i arbetet och som samtidigt är en längtan efter något jag själv vill se på teaterscenen, är gestaltade porträtt av människor som jag inte sett gestaltade tidigare. Att arbeta med frågeställningar som kan öppna fönster till vår historia eller till nya världar.

För att kunna göra det måste publiken komma. Så det är mitt stora engagemang – att arbeta för att göra konst och teater som drabbar, som känns så känslomässigt viktig att publiken säger till sin granne, sin vän, sin dotter – gå och se den här föreställningen, den drabbade mig och jag vill att även du ska få uppleva något. Känna något.

Som regissör hoppas jag att vi fortsätter ha ett bra kulturklimat i Sverige där varje anställd konstnär ges möjlighet att synliggöra sitt inre universum. För att hela publiken ska kunna känna igen sig i sitt universum behöver vi ha en fortsatt utveckling för att människor oavsett kön, hudfärg, ålder och sexualitet ska ha en möjlighet att få se också sitt universum på scenen.

Mitt regi-universum är en värld där more is more. Jag tycker om att blanda musik, ord, koreografi, humor, politik och att skapa mycket känslor.

Det hoppas jag att teatrars ekonomi kan fortsätta att ge rum för. Och jag hoppas på mer generationsöverskridande teater. Jag tycker att mina bästa föreställningar varit de där en farmor plötsligt kan få se sitt barnbarns verklighet på scenen. Eller tvärtom. Och att de har heta diskussioner om det i pausen.

Det hoppas jag på för Pennskaftet. En generationsblandad publik. Där vi tar oss tillbaka och får veta mer om de som gick före oss, de som kämpade för våra röster i rösträttsarbetet. Där vi kan se hur långt vi kommit under de senaste 100 åren men också hur vår längtan efter frihet och jämlikhet fortsätter.

Att få titta på och lära känna ett universum av längtan efter existentiell frihet för 100 år sedan.

Och att som publik få fundera på – vem hade jag varit i den här historien?


Maria Löfgren, född 1972, har arbetat på flertalet av Sveriges läns och Stadsteatrar och har sedan sin regidebut arbetat med att både uppdatera klassiker och arbeta för den nyskrivna dramatiken. Hon har varit konstnärlig ledare för Teater Västmanlands barn och ungdomsteater och har med över 50 produktioner i bagaget värnat om de karaktärer och historier vi sällan eller ännu inte fått se gestaltade på scen. Senast regisserade Maria Fly me to the moon, en komedi om hemtjänsthjältar för Malmö Stadsteater, HÄXOR, en svart historisk benrangelhistoria för Riksteatern, den nyskrivna barnföreställningen av Annika Thor Mirabelle och Astrakan och APOLOGIA, en nyskriven dramakomedi om de politiskt engagerade 40-talisterna som förändrade världen -68.

 

Bakgrunden till Pennskaftet

Den 24 maj 1919 klubbades beslutet för Sveriges kvinnors rösträtt igenom i Sveriges Riksdag. Detta hade föregåtts av en lång och hård kamp där Elin Wägner var en av alla rösträttskvinnor och en förgrundsfigur som var tydlig i sin kamp. Som journalist och författare skrev hon artiklar och debatterade, och hon skrev Pennskaftet innan kampen var avslutad. I höst blir det urpremiär för Pennskaftet när Maria Löfgren regisserar och produktionen öppnar säsongen på Stora scen. Vi får möta Elin Wägner och fler av de personer vars arbete la grunden för riksdagens beslut. Läs mer om föreställningen Pennskaftet…

Pennskaftet

Kampen om rösträtten
>>Premiär 28 september

Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close