Ögonblicket, här och nu

Kajsa Isakson. Foto: Elin Unnerman

Teaterbloggen bjuder in regissörer som arbetar med kommande föreställningar på Uppsala stadsteater för att berätta om deras inspiration och drivkraft för teater, och vad som en gång i tiden sparkade igång deras intresse. Här möter vi regissör Kajsa Isakson...


TRE FRÅGOR TILL... KAJSA ISAKSON

Vad var ditt allra första möte med teater? 

Min allra första  möte med teater? Det var när jag skulle fylla  5 år , mina föräldrar arbetat som kolloledare på ett seglarläger på ön Fjärdlång i Stockholms skärgård. Teaterbåten i ledning av Per Edström kom till ön och vi plockade bär och gjorde sylt, saft och bakade bröd. Det var vårt inträde till teaterföreställningen. Jag minns att jag blev helt betagen av scenrummet. Det var alldelles grått och en kvinna vinglade runt i det och såg ut som hon inte alls mådde speciellt bra. Långt senare frågade jag min mamma om hon kom ihåg vad jag hade sett då. Det var pjäsen den våldtagna moder jord. Det är mitt första teaterminne och även en av mina starkaste teaterupplevelser.

Ett andra. Jag var kanske 6 år eller kanske ännu mindre. Dagis skulle gå på teater. Vi gick på Kapten Zoom. Jag var fullkomligt galen i Kapten Zoom. Hur han bara kom från yttre rymden och damp ner i vardagen. För mig så var han på riktigt. Jag ville träffa honom och leka med honom. Jag förstod inte varför vi satt och väntade på de mjuka dynorna. Jag beslöt mig för att leta reda på Kapten Zoom. Han kanske inte hittade dit. Jag sa till fröken att jag skulle på toaletten och sedan började jag mitt letande. Jag lyckades hitta en dörr som såg spännande ut, gick in där och upp för en trappa. Öppnade en annan dörr och där! Kapten Zoom! Framför en spegel.

Hej sa jag. Va fan gör du här sa han. Kan någon se till att få ut ungen härifrån, jag behöver vara ifred.

Det kom en tant som var snäll med påstridig, hon tog mig tillbaks till dagisfröknarna. Jag var livrädd. Livrädd för Kapten Zoom. Ville inte vara kvar. Väntade utanför.

Hur har din relation till teater förändrats och formats över åren som gått?

När jag var 21 år gammal och ensamstående mor tog jag beslutet att på mina premisser göra scenkonst. Jag hade inte tid att flumma runt och brinna för konsten, jag hade ett barn att ta hand om och jag hade konst jag måste hinna göra. Rörelser, musik och bilder som måste ut. Pjäser som måste skrivas. Det låg lager av material uppdämt i mig som jag bara måste får göra. Det handlade om överlevnad. Så jag körde på. Jag har arbetat sedan dess.

Jag har ett starkt formspråk med mig som jag under åren har utvecklat genom mina produktionsprocesser. En ständig rörelse framåt.

Under mina första år som regissör och koreograf skrev jag in koreografier detaljerat i mina manus, steg för steg, andning för andning. Manuset blev mer som ett partitur för min hjärna än ett källmaterial för en skådespelare att utforska. Skådespelarna var mina redskap och jag var helt bestämd i hur de skulle uttrycka mina verk. Det var även överenskommelsen då. Jag skrev, regisserade, koreograferade och la allt i minsta detalj. En slags perfektionism och petighet som fungerade men som var enkelriktad. Det var det enda sättet för mig att få ut det jag ville uttrycka.

Jag har nu varit verksam i över 20 år som regissör, koreograf och dramatiker. Jag är autodidakt och har lärt mig genom att praktisera. Mitt arbete på Unga Klara var för mig ett universitet och en viktig plattform för att förstå teatervärldens arbetsspråk.  Fördelen med att vara helt självlärd är att jag har hittat min egen form och mitt eget tillvägagångssätt. Jag är en detaljregisserande perfektionist och lägger fortfarande andning, synkoper, synkroniserade vändningar. Orkestrerar.

Med tiden har jag dock insett att det ger så mycket mer att släppa in och att lyssna på ensemblen och med konstnärer. Att utveckla koreografier, diskutera och grunda i text tillsammans.

Vad är viktigt för ditt engagemang och arbete med teater?

Min metod och form är en sorts morf mellan rörelse, text, musik, koreografi, ursinne och politik. Och den är ständigt föränderlig. Så att skapa tvärkonstnärliga samarbeten är alltså alltid en central del av mitt konstnärskap. Ljuddesign, rörliga bilder, ljus och musik får samspela med en koreograferad ensemble. En ensemble som möts med olika erfarenheter och hantverk. Nycirkusartister, musiker, sångare, skådespelare och dansare.

I mitt sätt att arbeta använder jag mig av research och referensgrupper, med viljan att hela tiden utvecklas med och möta publiken.

Det är oerhört viktigt för mig att vara i ögonblicket, i det speciella scenmötet som uppstår som är här och nu, att inte förlora det ögonblicket utan boosta det. Jag vill försvara tystnaderna och bruset som jag tycker är beroende av varandra. Jag ser allt jag gör som politisk konst. Jag är inte rädd för att slå upp öppna dörrar eller göra plakatteater, jag är mer rädd för att begränsa mig. Jag har en ständig vilja att explodera rakt in i en föreställning och jag letar alltid efter det totala energiutbrottet på scen. En dramaturg sa att uppleva min regi är som ett rusande tåg. Själv ser jag ofta mina föreställningar som ett pågående krig med eldupphör.


Kajsa Isakson har en lång rad prisbelönta föreställningar bakom sig på bland annat Unga Klara, Stockholms stadsteater, Radioteatern, Teater Västmanland, frigruppen Teater Salieri och med ljudkonstellationen Tingaling.

Bland hennes musikaliska och politiska uppsättningar finns bland annat riksteaterns Katitzi och scenversionen av Kåldolmar och Kalsipper, Parkteaterns största succé någonsin. Senast aktuell med föreställningen Den sårade Divan – en dramatisering utifrån Karin Johannissons omvälvande och Augustnominerade bok, vilket är ett samarbete mellan Dramaten och Folkteatern Gävleborg.

Kajsa Isakson är också en av tre konstnärliga ledare på Folkteatern i Gävle, jämte Erik Uddenberg och Mattias Brunn.

I en serie på Teaterbloggen möter vi några av våra regissörer. Här berättar Kajsa Isakson om sin inspiration för teater.

Abonnemang 2020/2021

Vi vill blicka framåt.
>>Abonnemangen är släppta!

Acceptera Cookies

Genom att trycka "Jag accepterar" godkänner du att Uppsala stadsteater använder cookies. Vi använder cookies bland annat för att vår webbplats ska fungera på ett bra sätt för dig samt att spåra trafikkällor.

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close