Om Beata, och Sveriges trygghetssystem

Repetition för »Fattigfällan«. Foto: Ola Stenström

I Charlotta von Zweigbergks hyllade roman »Fattigfällan« lyfts vårt sociala trygghetssystem fram. Som konstruktion sviker systemet Beata. Det är en berättelse om en människas livsöde. Samtidigt som detta öde inte bara är en människas, utan mångas. Nu blir boken teaterföreställning.

Berättelsen om Beata grundar sig på en verklig berättelse. Förlaget Ordfront gav författaren Charlotta von Zweigbergks i uppgift att skriva och gav ut boken 2016. Alltsedan dess hör läsare av sig för att tacka författaren. I berättelsen möter vi det trygghetssystem som finns i Sverige, och som inte stödjer alla. Beata som boken handlar om är egenföretagare, F-skattare.

Fattigfällan faller Beata rakt igenom trygghetssystemet. Efter en längre tids sjukdom halkar hon efter med ekonomin och får inkassoföretag och Kronofogden efter sig. Vi får följa hennes kamp mot hopplös byråkrati och mot myndigheter som misstänkliggör henne. Samtidigt blir vännerna alltmer obekväma och bistår hellre med ett dyrt glas vin än den hundralapp hon så desperat behöver.

Känner du någon som kämpar för uppehållet, med sjukdomsförsäkring, tvister av olika slag? Av radiopsykologen uppmanas vi som medmänniskor att finnas där, och fråga hur det går. Ändå är det många som blundar, går en annan väg, undviker att ställa frågor. Beata brottas med omvärlden, med både vänner och myndigheter, som gång på gång sviker henne; och till slut blir en del av hennes »fall«.

Marika Holmström håller en hand framför sitt ansikte

Affischbilden till »Fattigfällan«. Foto: Märta Thisner.

Men Beata, det förstår du väl…

Beata har aldrig varit sen med att betala en enda räkning. Hur kunde det bli så att hon till sist är en av dem som köar utanför Frälsningsarméns matutlämning? Som tar dyra sms-lån och inte har råd med toapapper?

I föreställningen Fattigfällan använder sig regissör Sara Giese av flertalet regigrepp för att visa Beatas utsatta läge. Valet av skådespelare har också varit centralt för scenframställningen. Sara beskriver:

Framför allt så är det en monolog, vilket kräver en skådespelare som behärskar att bära just den här berättelsen helt själv i en och en halv timme, så valet av Marika Holmström i rollen som Beata är helt avgörande för uppsättningen. Sen har jag valt att bryta upp monologen genom att låta publiken medverka. Det skapar ett ytterligare utsatt läge för Marika, hon vet aldrig exakt vad eller vem hon kommer att möta.      

Marika Holmström repeterar »Fattigfällan«. I bakgrunden syns regissör Sara Giese. Foto: Ola Stenström

Sara Giese »bryter« monologen genom att låta publiken medverka. Före varje föreställning bjuds fyra personer ur publiken in till salongen från foajén, för en speciell uppgift. De får komma in i salongen före alla andra, och tilldelas ett headset (hörlurar och mikrofon). I hörlurarna hörs några repliker under föreställningens gång och publikdeltagarna upprepar dem, förstärkt av mikrofoner. Dessa publikdeltagare medverkar i föreställningen genom att repetera ord och meningar, frågor och påståenden, riktade till karaktären Beata på scengolvet.

Medverkan är frivillig för publiken, men möjligheten att delta är begränsad. Intresserade kan anmäla det till publikvärdar i foajén, och ges möjlighet efter behov. Först till kvarn gäller. De som medverkar erbjuds också en ny fribiljett till Fattigfällan, för att själv bara se föreställningen vid ett annat speldatum.

Vi kommer att be några personer varje kväll att hjälpa till med några repliker under föreställningen. De kommer att få replikerna via hörlurar, så alla kan lugnt sitta på sin plats i salongen och bara upprepa vad de hör i lurarna. Idén med lurarna kom till dels för att osäkra spelet och skapa ett akut nu, men också för att göra berättelsen till vår.

teatern utifrån

Uppsala stadsteater.

Att bygga in publikinteraktioner i en föreställning kan vara ett effektivt sätt att skapa både närhet och avstånd till det som utspelas på scenen. I Fattigfällan blir avgrunden om möjligt än djupare för Beata, när repliker läggs ut ibland publiken. Kanske fälls deras kommentarer eller frågor med en viss tveksamhet, osäkerhet eller en plötslig känslosamhet. Ingen kväll blir den andra lik. Så är det alltid med teater och all scenkonst som framförs live. Det är troligt att innebörden av detta får en ny betydelse och blir till en helt ny upplevelse för publiken till Fattigfällan. Även under repetitionerna har uttrycket blivit starkt när kollegor inom teatern bjudits in för att testa användningen av hörlurar och medhjälp som publik. Repetitioner har pausats och övriga händelser i scenrummet har justerats. För att ge plats både till orden och den tystnad som kanske fälls kring orden. Sara beskriver:

Publiken får rollen som Beatas handläggare och vänner. Genom att lägga replikerna på publiken så äger inte Marika/Beata berättelsen helt längre, hon kan inte styra de här personernas ton eller karaktär på samma vis som om hon hade återberättat dem. Jag vill inte avslöja för mycket, men jag tycker personligen att uttrycket är väldigt drabbande.                    

Regissör Sara Giese och skådespelare Marika Holmström i samtal med gästande provpublik på en av »Fattigfällan«:s öppna repetitioner i höst. Foto: Ola Stenström

Frustration över en omöjlig situation

Jag och Zofi Lagerman, som är scenograf, har pratat mycket om hur fattigdomen isolerar Beata. Hon kan inte delta i det sociala eller andra aktiviteter längre, hennes hem blir hennes fängelse. Samtidigt är det hennes borg, det sista som hon är livrädd att förlora.

Hela föreställningen spelas i Beatas sovrum. Eller rättare sagt i henne säng. Alldeles oavsett vart vi får följa med Beata i hennes berättelse, i samtal hon haft med vänner och myndigheter, så är hela scengolvet täckt av hennes säng. En jättelik säng, med en madrass som såklart får Beatas mark att gunga under fötterna. Publiken sitter på gradänger kring sängens alla fyra sidor. Som om vi alla lutar oss in över henne. Sara fortsätter:

Vi valde att placera publiken runt om och snett ovanför Beata, för att förstärka hennes utsatthet. En omständighet som ytterligare försvårar uppgiften för skådespelaren Marika Holmström. Vi har därmed försökt skapa spelförutsättningar för Marika som speglar det låsta läge som Beata upplever i berättelsen.   

Jag vill inte peka på specifika situationer och säga, ”där har vi gjort så, för att förstärka det här”. Det viktiga är att berättelsen kommer fram och att regin förstärker upplevelsen. 

Fattigfällan har urpremiär på Ettanscenen, Uppsala stadsteater, lördagen den 20 oktober.


Sara Giese

Regissör Sara Giese. Foto: Mira Åkerman

Om Sara Giese

Sara Giese tog regiexamen från Dramatiska Institutet 2004. Oftast har hennes uppsättningar varit nyskrivna, eller skapade i samarbete med författare som Jonas Hassen Khemiri, Maria Sveland, Liv Strömquist, Åsa Lindholm och Anders Duus. Eller som nu på Uppsala stadsteater, Fattigfällan som är skapad utifrån en verklig berättelse. Sara Giese har levererat flera publiksuccéer.

Bland annat står Sara Giese bakom publiksuccén Uppgång & fall på Uppsala stadsteater hösten 2017 liksom dramatisering och regi för Det finns ingenting att vara rädd för våren 2018, en pjäs som bygger på Johan Heltnes uppmärksammade debutroman där bokens huvudperson, precis som Heltne, har en bakgrund i Livets Ord. År 2007 gjorde Sara en uppmärksammad uppsättning av Maria Svelands skönlitterära debutroman Bitterfittan, vilken sattes upp av Radioteatern såväl som på Pusterviksteatern i Göteborg, Stockholms stadsteater och Uppsala stadsteater.

Nu ger hon sig i kast med Fattigfällan, en roman skriven av Charlotta von Zweigbergk, baserad på verkliga händelser, och berättad genom den fiktiva huvudkaraktären Beata.

Vi ställde fyra frågor till Sara Giese, om verkligheten för egenföretagare och hennes inspiration för föreställningen. Läs blogginlägget här: »Den stora skräcken bakom Fattigfällan.«

Fattigfällan

»Stolthet är för dem som har råd«

Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close