Så skapas teater

Lena Wiklund syr på dekorateljén

När ridån går upp är publiken förflyttad till en ny värld. Föreställningen börjar och som på en sekund är vi förflyttade till en annan tid och plats. Arbetet inför premiären pågår under månader, ibland år. Ett team av externa konstnärer och personal på teatern jobbar sida vid sida för att skapa en föreställning, en live upplevelse.


»Det allra roligaste med jobbet är att bygga i fel proportioner«, berättar Hans Warenberg, som nu är inne på sitt 32:a år på teatern. »Hela scenbilden kan skeva och dra åt olika håll. Och vara underbar.«

Här följer en intervju med våra målare, attributmakare, snickare, tapetserare och smed på Uppsala stadsteaters dekorateljé. 

Det är en varm dag på ateljén, men samtalet växer över bordet. Teamkänsla och hantverkskunnande går hand i hand när väggar, lampor, bord och broar ska byggas på teatern. När man hör de beskriva sin uppgift så är det inte svårt att tänka på hjältar: de får allt att fungera. Men sanningen är att alla som jobbar på teatern får allt att fungera. Den kollektiva andan är det som driver produktionshjulet framåt.

Förutom skådespelare har en teater många olika personalgrupper som alla bidrar till teaterns arbete för att ge publiken den allra bästa upplevelse. De luftiga dekorateljélokalerna i Boländerna rymmer mycket kunskap. Kollektivet är viktigt – i intervjun lyfts just detta.

Per Eriksson, Oskar Karle och Hans Warenberg är snickare på Uppsala stadsteater. Hannelore Schwarz är målare och attributmakare. Lena Wiklund arbetar som tapetserare och Ola Wilhelmsson som smed. Magnus Dahlbäck och Erik Sjelin har nyss börjat som målare respektive snickare och smed för teatern. Dekorateljéns chef är Jon Olofsson.

Kontakten med kreativa team

Hans Warenberg fortsätter att berätta om mötet med Staffan Westerberg: Staffan kommer alltid med smörgåstårta och läser manus för oss. Ibland lämnar han den första ritningen på en servett. Det är fantastiskt men det fungerar för honom. Vi pratar och tänker tillsammans, kommer med förslag på lösningar.

»Till Damaskus« (2012). Av Strindberg. Bearbetning: Staffan Westerberg. Regi: Maria Sundbom och Staffan Westerberg och med ett yttre öga/teknisk regissör Martin Rosengardten. I bild: Staffan Westerberg, Maria Sundbom, Benjamin Quigley.

Den fina kontakten som utvecklats med Staffan Westerberg är tydlig, men långt ifrån den enda av positiva kontakter med kreativa team som gästat teatern över åren. Flera exempel bubblar upp under samtalet:

Scen ur Nattens gudinna

I »Nattens gudinna« fanns så många roliga grejer att tillverka och scenografen Albin Werle, från konstnärskollektivet Nyxxx, jobbade sida vid sida med oss på dekorateljén, minns Oskar Karle.

Repetition av Karl-Bertil Jonssons julafton på stora scenen. Familjen Karl-Bertil gömmer sig bakom matbordet för ett gäng fattiga utanför fönstret

Jonas Österberg Nilsson kom ofta till dekorateljén och skapade, målade och pratade med oss under hela tillverkningsprocessen av »Karl Bertil Jonssons julafton«. Jämte allt annat han arbetade med i produktionen, från dramatisering till regi, scenografi- och kostymskisser… berättar Hannelore Schwarz.

Funktionalitet och kreativitet

Eftersom flera föreställningar ges samtidigt på teaterns scener, så gäller det också att kunna förvara allt som används i föreställningen.

Ibland är det just detta som står i fokus, att lösa hur en scen ska gå över i en annan. Hur ska möbler, väggar och rekvisita flyttas och var ska de stå? Var ställs en vägg på 3 x 7 meter? Hur tillverkas något av den storleken så att det också kan flyttas ett 10-tal gånger utan att gå sönder. När en föreställning planeras, tillverkas, repeteras och sätts upp hålls regelbundna skyddsronder för att garantera just den säkerhet som krävs på, vid sidan av och framför scenen.

Föreställningsbild Rikard den tredje

Ola Wilhelmsson berättar: Vi byggde ett lutande scengolv och blod och skum skulle rinna ner över scenen i »Rikard III« – förstås utan risk att någon av skådespelarna skulle halka. Skyddsronden stämde av både lutning och blod.

Content not available.
Please allow cookies by clicking Accept on the banner

I Ordets makt skulle en 20 meter bred och 15 meter hög vägg av flyttkartonger ramla på ett kontrollerat sätt över scenen. Vi fick göra flera tester för att komma på hur de skulle kunna ramla, utan att ramla ut över publiken, berättar Jon Olofsson.

En scen ur

Föreställningen »Rövaren eller Karnevalen i Neapel« sattes upp i samband med nyöppningen år 1987 – efter den senaste omfattande renoveringen av teaterhuset. På den tiden spelade inte teatern i repertoar, alltså med flera program som alternerar i samma spelperiod och på samma scen. Planering och tillverkning av scenografi behövde på den tiden inte ta i beräkning den funktionalitet som krävs när den måste förvaras och flyttas fram och tillbaka mellan spelscen och sidoscen. I bild ser vi Lars Wik, Crister Olsson och Peter Harryson.

Sedan flera år spelar Uppsala stadsteater repertoarteater, med flera produktioner som alternerar på scenerna. Men ibland händer det att bara en föreställning ges under en period på en viss scen, vilket ger möjlighet att gestalta på sätt som annars kanske inte hade varit möjligt. I »Att röra vid solen« (2015) ingick i scenografin att ett flygplansvrak stod på scenen halvt nedgrävt i sand. »Sanden och flygplanet hade vi aldrig kunnat flytta för att samtidigt i repertoaren spela något annat på samma scen«, förklarar Per Eriksson.

Avstämning och justering

Teaterarbetet inför en premiär består förutom av scenrepetitioner med ensemble och regissör av flera planerings- och tekniska möten. Här diskuteras planer och skisser för föreställningen för att både förverkliga den konstnärliga idén och hålla i de resurser som finns. Denna regelbundna avstämning är en viktig del av teaterarbetet, för att alla ska kunna bidra och stötta föreställningarna från sina håll. I de tekniska mötena ingår förutom dekorateljéns personal även scenograf, producent och teknisk chef, såväl som kontakter från kostymateljén, rekvisitaavdelningen och kommunikationsavdelningen.

Illustration av ett fjäll som svävar i luften bland blå moln, på fjället står höghus, en get, en skog, en vattenskoter och många konstiga saker

»Barnen från Frostmofjället«. Vinterns familjeföreställning 2020. Från början var det tänkt att ett stort berg skulle byggas på Stora scenen, men redan efter det första tekniska mötet beslutades att ett berg istället skulle bli tre. Tre berg som kan ställas på varandra och bli ett stort berg, men som också kan plockas isär och förvaras funktionellt och hållbart.

Inte så sällan ska färg- och materialval förhöja det visuella intrycket av en scen, ge en viss känsla. Det kan också handla om saker som placerar pjäsen i en tidsperiod eller på en viss plats. Det kan också vara rena illusioner, som ska trolla med publikens upplevelse och intryck, övertyga oss om ett här och nu i berättelsen.

Kunskapen som utvecklas i de gemensamma avstämningarna om en föreställning kan påverka både stora och små beslut.  Att inte vara ensam om verket, berättar Jon, utan att vi är många som delar på arbetet är centralt för arbetet på en teater. Jag har kanske inte koll på varje del, men tillsammans gör vi något som vi inte skulle kunna annars.

Content not available.
Please allow cookies by clicking Accept on the banner

Det såg livsfarligt ut första gången »Det sjunde inseglet« repeterade med stolparna på scenen, fortsätter Jon Olofsson. Skyddsronden och hela produktionen följde hur skådespelarna skulle röra sig, och hur de skulle hänga i lyktstolparna – stolpar som gick rakt igenom scengolvet och ner på underscenen. Vi arbetade intensivt för att allt skulle klaffa, och det var fantastiskt att se resultatet på premiären!

En scen ur En hunds hjärta

Ibland ändras förutsättningarna också. Ola Wilhelmsson minns »En hunds hjärta«:

Vi byggde en amfiteater på scenen för att publiken i en tidig skiss var tänkt att kunna se föreställningen också därifrån – ur alla perspektiv tillverkade vi snygga och säkra handräcken, men planen ändrades under iscensättningen och det var på premiären bara skådespelare på scenen – viktigt såklart även för dem. Bordet tillverkade vi av en 50 mm tjock akrylskiva, säker att stå på, och Per brände försiktigt kanten med en gasolbrännare för att den inte skulle vara för vass och så att den skulle blänka precis som skivan gjorde.

Tjusning och utmaning

Visionen om en teaterföreställning kan vara svår att genomföra, men är också en av tjusningarna med arbetet. Det kan ibland handla om något så konkret att tiden ska räcka till för det arbete som krävs eller att en viss sorts träplanka eller skruv saknas i lagerhållningen hos en distributör.

En scen ur Eliten

Lena Wiklund sydde de stora draperierna till »Eliten, esse non videri«:

Draperiet skulle räcka hela vägen runt scenen, det var många meter, men det blev precis en sådan mäktig känsla på scenen som föreställningen ville driva med.


Men om inte ytan på sidoscen räcker till för de produktioner som ska kunna stå där, så måste teamet ge sig på skisser och planer igen i avstämning med producent, regissör, scenograf… alla som medverkar och berörs.

Som med alla förutsättningar på en teater måste allt prövas. Regissör Ronny Danielsson och scenograf Martin Chocholousek har jobbat med flera musikaler på teatern. Deras skisser och förberedelser är ofta väldigt tydliga och måttsatta. Ändå hukar sig alla över bordet tillsammans när arbetet väl sätter igång.

Oskar och Hannelore: Samtalet handlar alltid om att nå fram till visionen, eller illusionen för just den föreställningen vi jobbar med, och alla är med och bidrar.

Jon bekräftar allas insats i arbetet på dekorateljén: Det är inte alltid vi får den slags tydlighet till en början, men även då kan arbetet bli roligt och kreativt. Olika scenografer beskriver sina idéer på olika sätt.

Alla skrattar till i igenkänning, när Hannelore, som arbetat på teatern i 27 år, uttrycker sin häpnad över hur allt också brukar lösa sig på en teater:

Det är fantastiskt ändå att inte mer händer!


Göran Engman och Natalie Sundelin i 3 vintrar (2019). Foto: Micke Sandström.

»3 vintrar«. Föreställningen som hade premiär på Uppsala stadsteater hösten 2019, prisades högt av både publik och kritiker, och bjöds in till Badisches Staatstheater i Karlsruhe, Tyskland, där den skulle ha spelat i maj 2020 om inte coronapandemin inträffat.


Så skapas teater! är en serie på Teaterbloggen där vi lyfter fram arbetet på teatern. Externa konstnärer och teaterns personal möts genom teaterarbetet och skapar föreställningar, från idé till helt unika live-upplevelser på teaterscenen. Med i serien är bland andra tekniker och producenter, kommunikatörer, målare och rekvisitörer.

Tidigare artiklar:
Så skapas teater, del 1: Möt Fanny Ramel, producent och produktionssamordnare på Uppsala stadsteater.
Så skapas teater, del 2: Möt Marie Persson Hedenius och Jonas Bernander som arbetar som dramaturger på Uppsala stadsteater.
Så skapas teater, del 3: Möt Uppsala stadsteaters målare, attributmakare, snickare, tapetserare och smed.

Århundradets kärlekssaga

Märta Tikkanens feministiska klassiker som teater
>>Premiär 15 oktober

Acceptera Cookies

Genom att trycka "Jag accepterar" godkänner du att Uppsala stadsteater använder cookies. Vi använder cookies bland annat för att vår webbplats ska fungera på ett bra sätt för dig samt att spåra trafikkällor.

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close