Studenter recenserar: »Mellan normer och lycka«

Ensemblen står i blått ljus framför en gul dörr.

Sedan hösten 2015 bjuder vi in studenter från Uppsala universitet att recensera teaterns pjäser. Studenter från flera olika institutioner har gästat teatern som recensenter. I en serie delar vi några av recensionerna. Här följer en recension av »Pennskaftet« som hade premiär hösten 2019 iscensatt av regissör Maria Löfgren.

En av de studenter som deltagit i Studenter recenserar är Malin Jörnvi, student på Uppsala universitet och kritiker för FF2 Media. Här är hennes studentrecension av »Pennskaftet«.


Pennskaftet
Av Elin Wägner
Dramatisering: Johanna Emanuelsson
Regi: Maria Löfgren
Medverkande: Jennifer Amaka Pettersson, Emil Brulin, Daniel Engman, Arman Fanni, Åsa Forsblad Morisse, Harry Friedländer, Livia Göttfert, Malin Persson, Peshang Rad, Gloria Tapia

Pennskaftet är ett exempel på modern scenkonst som febrilt försöker förnya sig för att fånga och förstå samtiden genom nutidsituerade tillbakablickar på förra seklet. Och kanske är det här det går fel: kanske är det som främst karaktäriserar vår tid en relativism som slår knut på sig själv. Vi vet inte längre om det är lönt eller ens eftersträvansvärt att skapa en sammanhängande berättelse eller förståelse.

Elin Wägners manus regisserat av Maria Löfgren börjar i en samtid av teaterkonst som försöker locka en yngre publik genom att ta in de senaste svängningarna i kulturen (t ex. gruppen män som i hejaklacksmanér skanderar ”fitta, fitta, fitta”) – allt för att tala till den levande nutidsmänniskan i publiken. Att medelåldern sedan är 60 år och att spexandet på scenen står i stark konstrast till rosslandet i raden bakom mig är kanske just poängen. Vi ska i alla fall sjunga med i samlingssången för F.K.P.R. (Föreningen för kvinnans politiska rösträtt) och på utvalda ställen vara en uttalad del av föreställningen.

Pennskaftet ska ha en eloge för att man försöker, men försöket börjar i ett skrikigt överspel där man för kung och fosterland slår publiken i huvudet med den ena politiska kängan efter den andra och det slutar inte förrän den 1700-talsklädda haltande gubben gör sin sista skränande komiska sorti och drar ner enkla sympatiska skrattsalvor. Finns det något mer klyschigt sätt att symbolisera det utdöende patriarkatet? Det riktigt komiska är metasymboliken som uppstår först när man inser att klyschor i sig själva är döda metaforer.

Men så äntrar Pennskaftet (Malin Persson) själv scenen och pjäsen börjar få liv. Persson står rakt igenom för ett helt utmärkt genomförande av den svåra balansakten av både uttrycksfullt och samtidigt äkta skådespel och hon briljerar i sin komiska tajming. Den andra gestaltande höjdpunkten står praktikanten från Teaterhögskolan i Malmö för: Livia Göttfert ger arbetarkvinnas brandtal och jag undrar vad som hade hänt om Pennskaftet hade fått utspela sig här, i skärningspunkten mellan nutida och dåtida klassfrågor istället för i övre medelklassens liberala feminism? Vilka frågor och diskussioner hade pjäsen kunnat väcka om nästan alla kvinnorna på scen inte bara pratade om sin kamp, utan faktiskt visade på dess liv och död såsom Göttfert?

Ändå är behållningen av pjäsen slutet som på ett – äntligen – utforskande och öppet (konstnärligt) vis iscensätter hur kvinnan än idag slits mellan normer och att det fortfarande inte är självklart om det är rätt att viga sitt liv åt de stora frågorna och kamperna när meningen och lyckan som vi förstår dem trots allt fortfarande finns i den anspråkslösa kärleken. Här i omöjligheten, och i erkännandet av de oändligt olika kvinnoödena, ligger i min mening det som Pennskaftet endast i förbifarten berör men som är det som vi i vår samtid så brinnande behöver belysa.

Malin Jörnvi
Masterstudent i estetik, Uppsala universitet
Kritiker, FF2 Media


Upptäck mer...

Sedan hösten 2015 erbjuder Uppsala stadsteater studenter från Uppsala universitet möjlighet att recensera teaterns pjäser. Hittills har studenter från läkarprogrammet, företagsekonomiska institutionen, psykologprogrammet, institutionen för informatik och media, litteraturvetenskapliga institutionen och kulturentreprenörsprogrammet gästat teatern som recensenter.

NÅGRA TIDIGARE RECENSIONER AV STUDENTER…

VAD ÄR EN RECENSION?

En recension består av personliga reflektioner och ett ställningstagande i relation till exempelvis en film, en bok eller en teaterpjäs. Det är upp till recensenten
att avgöra vad som inkluderas, men ofta innehåller en recension följande delar:

  • Pjäsens titel och vem som skrivit den
  • Vilken genre pjäsen tillhör (det skulle exempelvis kunna vara en komedi eller en fars)
  • Handling och karaktärer/roller. Men avslöja inte för mycket, t.ex. hur pjäsen slutar.
  • Vad tror du att pjäsförfattaren eller regissören vill säga med sin berättelse?
  • Hur ser till exempel rekvisita, scenkläder eller dekor ut? Hur kompletterar det berättelsen?
  • Omnämnande av andra relevanta verk.
  • En bedömning av kvaliteten.

Sedan hösten 2015 recenserar studenter från Uppsala universitet teaterns pjäser. Här följer en studentrecension av Elin Wägners »Pennskaftet«.

Pennskaftet

Kampen om rösträtten

Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close