Synligt & osynligt

En stark vit lampa på scenen, en kvinnas ryggtavla i förgrunden

Ulla Kassius arbetar som scenograf och Maja Mirković arbetar som kostymdesigner för det internationellt prisade dramat »3 vintrar« som har Sverigepremiär på Uppsala stadsteater 21 september. En kväll träffas de för att prata om något som utmanat dem båda, om den visuella scenkonstens osynlighet, och föreställningens innovativa grepp att ifrågasätta det som syns.

Ulla: Maja, du skrev en text i Tidskriften Kritiker (nr45-46 december 2017) som plötsligt fick mig att inse: ord är mycket mer synliga än bilder! Visst är det så att det är just därför som vi båda har börjat skriva om vad vi gör, för att synliggöra bilderna som vi skapar. Paradoxalt!

Maja: Ja, och så är det förstås inom många fält, men så är det verkligen när vi pratar och skriver om design eller konst – på många sätt är det först då som arbetet blir synligt. Till och med när det gäller visuell konst som är skapad som en del av ett scenkonstverk, så som scenografi eller kostymer, så är det bara med ord som dessa uttryck blir verkliga, eller synliga. Det kräver att vi ger konsten, vårt uttryck, en plats. Då går konsten från att vara ett alster bland många till att bli ett konstnärligt uttryck och reflektioner över filosofiska perspektiv. Och på så sätt kan vi utveckla en vokabulär som omfattar hela det spektrum av tankar, känslor och triggerpunkter som visuell konst inom teatern innehåller och bidrar med till verket i sin helhet.

Både du och jag har upplevt det här, ifrån två olika länder i världen och med hänsyn till olika scenkonstutbildningar och yrkeserfarenheter.

Ulla: Javisst! Tänk om en skulle skapa en plattform för samtal om teaterkonstens visuella uttryck! Det är så spännande att vi delar detta – men det känns som att något måste ske.

Maja: Så vitt jag vet, förekommer inte den här typen av samtal i grundutbildningarna för kostym och mask respektive scenografi. Istället utvecklar vi vårt visuella perspektiv, vår kompetens, genom att vi arbetar: vi lär oss under vägens gång. Och samtidigt är det just detta engagemang som vi har för konsten som märks också när vi kommer åt de tankar, känslor och triggerpunkter som vi arbetar för – när vi utmanar oss själva, ifrågasätter och omformulerar oss.

Men det finns en annan form av osynlighet som du använder aktivt i den här föreställningen, för att fokusera publiken. Nämligen den spänning som kan uppstå mellan det som vi inte får se, men som vi kommer ihåg, och det som du tillåter oss att se. Spänningskraften däremellan kan vara både kraftfull och kreativ.

Skådespelarna utspridda på scenen, i förgrunden skådespelaren Natalie Sundelin som fotar publiken med polaroidkamera

»3 vintrar«. Foto: Micke Sandström

Ulla: Ja, jag brukar kalla det att skapa en striptease i rummet. Genom att inte visa något, så skapas en spänning. Fantasin väcks och vi fyller själva ut bilden. På samma sätt vill jag att publiken ska bli medskapande när de ser 3 vintrar i höst. Jag vill inte att publiken ska känna att de kan slappna av och tro att de har full överblick över allt, som om de redan skulle veta vad som ska hända i nästa scen. Jag vill att publiken istället ska få bilder inom sig, illusioner av vad som ska ske. Men de ska inte vara helt säkra!

När jag utvecklar scenografi för en föreställning så tänker jag på de olika illusioner som en scen kan väcka hos publiken. Jag försöker att hitta det som får fantasin att ta över. Det är alltid lika spännande att möta publiken efter en föreställning och höra dem uttrycka vad de sett.

Maja: Hur var det för dig när du började jobba med 3 vintrar?

Ulla: Ha, ja – det har varit fantastiskt att sätta tänderna i den här produktionen. Jag tror aldrig jag har gjort scenografi för ett manus som är så bokstavligt vad gäller scenbeskrivningarna. Precis allt är inskrivet i manus. Han tar upp askfatet. Hon lägger armen om honom. Han går ut genom dörren.

Jag blev nästan chockad när Anja föreslog att vi skulle arbeta med 3 vintrar, den här typen av psykologisk realistisk text. Och hon svarade mig: Vi ska inte göra det så. Vi ska göra på ett annat sätt. Så började det, och när hon kom med förslaget om att publiken skulle lotsas igenom olika scenrum på teatern på väg in i salongen – då började ett arbete med att skapa en helt annan spelplats.

Jag tänkte vidare och föreslog: Låt oss placera hela scenografin bakom publiken, de kompletta scenbilderna med all rekvisita, infria  publikens alla förväntningar och skaffa allt som stod i manus.

Nu lotsas publiken genom tre scenrum som var för sig representerar olika årtal: 1945, 1990 och 2011. Rummen är fyllda till brädden av alster och minnen från de årtal som berättelsen dyker ner i. Vi vet ju att folk älskar saker. Loppmarknader och retrobutiker har fått ett uppsving under senare år. I stället för framtidsdrömmar vänder vi oss bakåt och romantiserar historien  ”det var bättre förr”, det kan ge näring åt  både nationalism och fascism.

När så publiken kommer in i vårt scenrum är det tomt- bara en vit tom yta att projicera våra minnen på.

Zygmund Bauman har skrivit  boken Retrotopia om hur vi längtar efter det som varit, när allt var tryggt och bekant. Att nostalgiskt blicka tillbaka på hur det var förr, och skapa en förenklad och vinklad bild av historien.

När skådespelarna intar scengolvet och börjar spela, så har de också med sig objekt in på scenen som publiken kommer att känna igen från museierummen. Publiken minns att de sett det ena eller andra på väg in i salongen. Nu innehåller bilden av vad de ser framför sig fragment, och de får själva komplettera bilden, sätta in det i en ny kontext.

Skådespelaren Jakob Fahlstedt på scen, svart rock, gradäng i bakgrunden med publik sittandes

»3 vintrar«. Foto: Micke Sandström

Maja: Skådespelarna är verkligen utlämnade vad gäller den position de har på scenen, i ett tomt spelrum. Det stöd som de annars kan få av en scen fylld med scenografi och rekvisita, får de istället av varandra, dels genom deras arbete med repliker och agerande, och dels genom att rummet fylls av de minnen som deras karaktärer delar med varandra.

Ulla: Man ska inte riktigt veta vad som ska hända. Om det är något som vi absolut inte förväntar oss så skrattar vi kanske. Minnet sviker oss och skådespelarna försöker minnas hur det var. Det är ett viktigt grepp i föreställningen som skapar ett visst avstånd till det vi tror har hänt så att vi kan få syn på något nytt.

Kära publik vill jag bara säga – varmt välkommen till den här underökningen av den här texten och vårt förhållande till minnet och historien.


3 vintrar har Sverigepremiär på lördag 21 september. Den prisade berättelsen handlar om hur det förflutna har format oss. Samtidigt med att vi får lära känna familjen Kos, ställs vi själva inför frågan om vad vi minns och vad vi utesluter när vi minns.

Nyligen intervjuades regissören Anja Suša av Icakuriren och fick frågan om varifrån hon hämtat sin inspiration. Hon svarade: Jag vill vända och vrida på begreppet minne. Inte bara mitt minne av Jugoslavien – ett land som jag är född i, men som inte längre existerar – utan också vårt kollektiva minne av det förflutna. Jugoslavien kan användas som en metafor för allt som inte längre existerar.

Boka biljett nu…

Läs mer om 3 vintrar

Scenograf Ulla Kassius och kostymör Maja Mirković arbetar med det internationellt prisade dramat »3 vintrar«. Här berättar de om föreställningens innovativa grepp att ifrågasätta det som syns.

3 vintrar

Minnen och relationer sätts på prov i ett episkt familjedrama av Tena Štivičić

Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close