Uppsalas Jugoslavienminnen

Husfasad, sliten, Zagreb

I slutet av sommaren sökte Anja Suša deltagare till en workshop som en del av förarbetet till föreställningen »3 vintrar«. Workshopen behandlade minnen om eller från forna Jugoslavien. Deltagarna fick i grupp dela sina berättelser, sina minnen, från Jugoslavien. Suša utforskade tillsammans med deltagarna hur minnen kommit till, och hur man som människa kan förhålla sig till minnets klarheter och osäkerheter. Workshopen blev förutom ett led i förarbetet också ett slags tidsdokument, där minnen och berättelser från det forna Jugoslavien och dess dramatiska historia hamnade i centrum. Workshopen hölls i samarbete med Storydox och Fabula Storytelling, och modererades av Storydox producent, journalisten och dramatikern Amanda Glans. Vi har fått möjlighet att publicera några av dessa berättelser.

Minne 1

Sex år har gått från att vi har lämnat Jugoslavien och kommit till Sverige och kommit tillbaka till Jugoslavien igen. Så jag spenderade min första sommar i Jugoslavien som halvsvensk, halvjugge. Brorsan är fjorton femton, jag är tolv tretton, alltså vi är ungdomar. Under den här sommaren pratade vi självklart om kriget, om allt som hade hänt, men på ett annat sätt, som ungdomar gör, med lite romantik. Och ett inslag som var intressant var smugglingen som skedde mellan gränserna. Det smugglades allt från vatten till bensin och mat och alla levde på det. Så under den här sommaren blev jag och min brorsa utbildade smugglare. Vad ville vi ha med oss till Sverige? Jo, vi hade gått omkring på markader och hade fixat två butterflyknivar som vi skulle ta med och sälja. Och dom gömmer vi i motorn, tips från andra var vi skulle ha dom. Vi står på gården, Peugeut fixad, vi ska tillbaks till Sverige. Nånstans på vägen somnar jag. Känner en arm, jag kollar, min brorsa, han ser ganska allvarlig ut. Jag kollar till vänster, jag ser ungerska flaggan, lite längre bort bilar som står i kö. Jag fattar vi är vid tullen, okej. Jag kollar fram, becksvart, huven är uppe, längst ner på rutan ser jag två ficklampor och jag är skiträdd. Det här är ingen lek. Huven bam, faller, ficklamporna åt sidan, dom vinkar förbi oss. Knivarna kom till Sverige och vi blev trehundra spänn rikare.


Minne 2

Jag var gravid tre månader med min dotter. Min son var hos min mamma. Vi var på en fest hos några kompisar till fyra-fem på morgonen, kommer hem. Och klockan åtta på morgonen står det en man och säger något och pekar på min man. Och då var min man borta i fyra dagar. Jag visste inte var han var. Kriget hade börjat. 30 juni 1991. Under tiden kommer kompisar till mig och säger, du, du som skriver, som är aktiv, som jobbar på radio, enda oberoende radion i Jugoslavien, skriv nånting? Ingen pratade om krig, man pratade om militärövning. Och så gjorde jag det, och nånting som samlade. Jag vet helt desperat, för jag visste nånstans att det är det, kriget börjar, det är så abstrakt. Men nånting börjar, det var så otroligt svårt att säga kriget börjar, men nånting började. Jag var helt galen. Jag var gravid, jag var utan min man, jag hade min son. Och jag hade min mamma som sa, bättre en död svärson än en desertör. Det var verkligen så, det var irrationellt. Alla var irrationella. Och så står jag där vid stadshuset, håller i mikrofonen, och vi sänder live. Och där står jag helt irrationellt, helt galen, jag har ingen aning om var min man är, vet ingenting om min framtid. Men vi måste stoppa, vi måste stoppa kriget. Vadå vi pratar om Jugoslavien, vadå vi ska försvara, serber kroater, vad pratar ni om. Jag är helt ren jugge. Jag är den generation som är mest farliga generationen för de här skitpolitikerna i Jugoslavien. För om vi hade kommit, bara några år till, till trettio trettiotvå kunnat ta över positioner så hade vi inte haft chans att kriga. Så jag står där viftar med händerna, pratar i mikrofon, vädjar, helt galet, lika irrationellt som min mamma var. Då, det var en stor sak, då springer en knubbig kvinna genom salongen, springer såhär. Hon har en sån kort klänning, som är liksom skrynklig och svettig, för nu är det första juli ungefär. Hon springer såhär. Vrålar, alltså hon vrålar, skriver såhär. Hon har gråtit i en vecka. Springer upp på scenen, och då är hon i min mammas ålder, alltså som här lärt oss Jugoslavien. Det är våra föräldrar som har lärt att vara i Jugoslavien. Hon säger till mig, ska du säga, förrädare, ska du säga idén om Jugoslavien, om brödraskap, ska du säga. Jag skiter i din man. Jag skiter i, min son, och då är hennes son arton år, gör lumpen när kriget börjar och är i Slovenien, där man precis hade dödat hundra unga män. Han är där. Hon skriker Min son ska komma hem. Alltså hennes son, hon är en mamma som är som ett djur. Låt min som komma hem. Jag ser att din man har gjort tjänsten, den biologiska tjänsten. Hon ser på min mage. Så om du vill ha kuk kan min inga som knulla dig hur mycket du vill. Men låt honom komma.

När man utnyttjar ren rädsla hos vanliga människor, då kan man inte. Det är inte hennes fel, hon kämpade för sin son, precis som jag kämpade för min man. Men den vidriga situationen, gör att man, nej, jag kan inte stoppa kriget. Och det var det jag försökte.

3 vintrar

Minnen och relationer sätts på prov i ett episkt familjedrama av Tena Štivičić

Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close